This post is about my actual Real Life and falls under the category of blogging (as defined below). It will be in Swedish, because it’s not relevant to anyone who can’t read Swedish. You can go do something else now.
Typ sedan jag gick ut gymnasiet har jag hållit på med det här jävla konventet, UppCon. Det är ganska oklart varför jag började med det egentligen, jag var mest dryg på internet och så fick jag något att göra när jag hade tråkigt. Nåt sånt, jag minns inte. Dryg på internet var jag i alla fall, och det har jag knappast vunnit särskilt många vänner på.
Ändå stod UppCon-gänget ut med mig, bjöd in mig på möten, gav mig ansvar för saker och blev min nya bekantskapskrets när jag tappade kontakten med mina gamla gymnasievänner. Jag har inte riktigt insett det förräns på senare tid, men praktiskt taget hela min uppväxt från korkad tonåring till någon slags mer eller mindre vuxen människa har präglats av UppCon och människorna som jobbat med det. UppCon-folk har nästan bokstavligt talat fått mig att klippa mig och skaffa mig ett jobb, börja bete mig som en vettig människa och mer eller mindre växt upp tillsammans med mig.
Vad säger man till den grupp personer som gjort dig till den du är?
Vad säger man när man tittar tillbaka på sex eller sju år av gemensamma ansträngningar?
Vad säger man till vänner man känt i sex eller sju år och mognat tillsammans med?
Jag brukar vara bra på att formulera mig, men det står still i huvudet. Ord räcker inte till.
Det är inte som att jag gillar er allihop helt ovillkorligt; vi har nog irriterat varandra väldigt mycket genom åren, men man behöver inte älska sin familj ovillkorligt heller. De bara är där, du vet att de alltid kommer att finnas där och att du måste stå ut med dem. De kommer att hjälpa dig när du behöver dem.
UppCon-familjen har varit en konstant i mitt liv, men nu är den splittrad och jag vet inte om eller när allas våra vägar möts igen. Vad gör vi nu? Vart är vi på väg? Är det här vuxenlivet, där man måste välja sin egen väg och stå på egna ben?
UppCon må vara slut, men jag tror och hoppas att svett och tårar spillda under många års gemensamma ansträngningar är tjockare än vatten. Vi ses igen, på en annan plats, en annan gång.
Farväl, och tack för att jag fick växa upp.
Comments (3)
Värsta fint ju ;_______;
Against your advice, i hit “translate page to english” in chrome and read this post. It is very touching, and strikes a chord within me, since i went through a similar transformation myself. I am also impressed with your eloquence (even through a machine translation). Congratulations TheFluff, I hope you can look back on this part of your life fondly for a long time.
Have a crappy human translation, folks:
TL NOTES:
http://en.wikipedia.org/wiki/Gymnasium_%28school%29
http://en.wikipedia.org/wiki/Uppcon
For pretty much since I graduated from gymnasium, I’ve been part of this damn convent called UppCon. It’s quite unclear why I really started with it. I was mostly just an ass on the Internet back then, and so I got something to do when I was bored. Something like that, I can’t remember. At least I was an ass on the Internet; something which hasn’t really landed me many friends.
Even so, the UppCon gang put up with me, invited me to the meetings, gave me responsibility for things and ended up being my new acquaintances when contact with my old gymnasium-time friends started slipping. It hadn’t struck until late, but pretty much my whole growing up from stupid teenager to some kind of more-or-less adult human being has been shaped by UppCon and all the folks working on it. UppCon people has almost literally made me get a haircut and a job, starting to act like a sane man and more or less grown up together with me.
What can you say to the bunch of people who made you the one you are?
What can you say when you look back at the six or seven years of mutual effort?
What can you say to friends you’ve known for six, seven years and matured together with?
I’m usually so good at expressing myself, but I’m at a loss here. Words are not enough.
It’s not like I like you all unconditionally; we’ve probably gotten on one another’s nerves quite a bit through the years, but one need not love his family unconditionally either. They’re just there. You know they’ll always be there and you’ll have to put up with them. They will help you when you need them to.
The UppCon family has been a constant in my life, but now it’s split-up and I don’t know if or when our paths will cross again. What are we going to do now? Where will we go? Is this the so-called adulthood, where you’ll have to choose your own path and stand on your own two feet?
UppCon may be at an end, but I believe and hope that the sweat and tears from many a year of group labor is thicker than water. We’ll meet again, in another place, at another time.
Farewell, and thanks for letting me grow up.
(TL ADDENDUM: Thanks for everything, Fluffypoo. Keep reaching for that rainbow.)